Där det finns barn (och man) finns det liv!

Nu börjar morgonlunket.
Prinsessorna har gått iväg till skolan. Det var nog på håret att dom hann innan skolklockan ringde.
När lugnet har lagt sig kan man ju börjat titta sig omkring i huset och förundras över att det på bara någon timme kan bli väldigt likt villavillekulla.
Jag börjar min vandring i köket.
På spisens lilla platta ligger det en ursugen apelsinklyfta, "någon" har satt på ugnen och lagt en gammal matlåda (mannens) i stekpannan.
Som vanligt ligger det en halv frukost under bordet och idag även en locktång vid kaffekokaren.
I vardagsrummsföntret ligger det en guitarhero-gitarr och i soffan två dyngsura strumpor.
I handfatet på toaletten har lillprinsens tanborste hamnat i kombination med en tom hårinpackningsburk. På golvet ligger en larv med tandkräm. Mannens "sida" på badrumsskåpet står som vanligt vidöppen och jag antar att hans deo, parfym och ett par gamla strumpor är placerade på olika ställen i huset. De brukar under dagens gång återfå sin ursprungliga plats till mannens glädje och spelade förvåning.

Efter några år kan man ju bli rätt trött på skiten.

Men vad hade detta huset varit utan handavtryck på fönster och vita dörrposter. Utan lilla skon på TV-bänken eller kortleken under soffan. Om inte den rosa plånboken hade blivit tappad i trappan av någon som hade bråttom och "visst glömde" eller om alla utklädningskläder blev använda till den viktiga showen och hamnade lite här och där.
Utan mina små slarvisar hade detta huset varit ett hus utan liv. Mitt liv.
För hur mycket jag än suckar, pustar och skäller är det jag som saknar det vidöppna badrumsskåpet och det förvirrande letandet efter bilnycklar när mannen är iväg några dagar. (Ej de gamla strumporna dock, eller träningsväskan!).
Jag saknar springet i trappan, musiken från stereon och barnens eviga tjattrande om olika saker samtidigt.

Min älskade familj. Tack för livet ni ger!

Kram