Man gör ju sitt bästa men...

Igår va lillprinsen sist kvar på dagis. Det kändes lite overkligt men det va samma glada, spralliga lillprins som kom springande emot mig som vanligt. Bästa tiden på dan är att hämta mina älskade barn, tiden efter det kan däremot vara oerhört krävande.
Lillprinsen är inne i den perioden sluta-sova-på-dagen och får max sova middag en halvtimme. Strax efter kramarna sattes lillprinsen i vagnen och bröt ihop totalt. Han skrek något osammanhängande i sitt stödordsspråk och till slut hörde jag ordet fiiilt mitt i allt gojs. Mellanprinsessan, den lilla ängeln sprang och hämtade och färden fortlöpte problemfritt hem.
Jag fick genast påbörja matlagningen trots att jag helst velat sätta mig med barnen och  visa att jag bryr mig om dom.
Jag tror jag ska räkna hur många gånger jag säger "vänta lite!" till mina barn. Det är något jag kan få så fruktansvärt dåligt samvete över.
Någon gång har någon av mina prinsessor stått bredvid mig vid spisen och tjattrat på om en av sina flera miljoner teckningar jag får per vecka och jag svarar "mmmmm" och "jasså". Ibland också "nämen" .
Jag kan undertiden stå och fundera på hur länge spagettin har kokat eller om köttet är genomstekt och undra när konstnären blir nöjd över min uppmärksamhet och ger sig.
Helt plötsligt inser jag att den lilla munnen är tyst och när jag vänder mig om finns det ingen där längre. På köksbordet ligger en teckning alldeles ensam. Ett teckning som är skapad på fritids av att en flicka gick till hyllan och hämtade ett papper. Som satte sig på en sliten stol och funderade, kanske kikade lite på vad kompisen gjorde och började försiktigt fylla detta papper. Fylla det med egna tankar, former, färger och fantasi. Det kanske blev fel och hon fick börja om. Hon blev säkert jättearg men log tappert när hon hämtade nästa papper på hyllan.
När flickan kommer hem springer hon till mamman som står vid spisen. Hon berättar och pekar. Ser du vad det är mamma, kolla vilken konstig färg, jag har fyllt i jättenoga...
När mamman vänder sig om ligger en teckning på bordet, flickan är borta.
På baksidan av teckningen står det med darriga bokstäver:

TiLL mAmmA