Ojojojoj!
I måndags kom min yin hit och gjorde min dag hel. Hon hade med sig sina barn, som är lika gamla som mina. Dom har växt upp tillsammans och kan bete sig i pricip som syskon när dom träffas. Jättekompisar eller som hundochkatt.
Det regnade denna dag och vi hamnade allihop i soffan framför Hanna Montana.
Det va tyst en liten stund. Till slut säger yin "Vi skulle kunna" sen mimar hon "b-a-k-a". Bra idé lyser jag upp och vi styr våra bestämda husmorssteg ut i köket.
Jag åker och handlar allt det nödvändiga och när jag återvänder till mitt bo har Ying dratt igång en smet till sockerbullar, dubbel sats såklart och 9-åringarna ska sno ihop kladdkakemuffins på egen hand. Okej tänker bergbyggaren Jenny, det blir roligt! Men nöjer sig Yin med detta??? Nejnejnej då! Hon har också påbörjat ett bärkok till den blivande saften att dricka till. Själv står jag och rör ihop en vaniljkräm lite passivt.
Och inte nog med det. Samtidigt som hon håller på med allt skrattar hon, pratar hon och ser bara möjligheter i allt (som när barnen vill ta upp allt fika till övervåningen och leka...just det! Affär!) då tycker hon att det låter JÄTTEMYSIGT. Och jag står och stammar brevid och säger nåt om spill i trappan och torka hit o dit.
Jag älskar denna människa! Jag tycker synd om människor som inte får lära känna detta lilla busfrö. Hon ger mig så mycket energi och lycklighet. Hon ger mig perpspektiv.
För vad gör lite spill i trappan om hundra år när man istället kan minnas en härlig dag med bak, skratt och använda disktrasor?
Tack min yin!