Tack och Hej då!

Helgen har gått lika fort som vanligt och imorgon är det redan måndag.
Nästa vecka bör jar jag jobba på en förskola med ett till två-åringar.

I fredags promenerade jag upp till plan 5 på sjukhuset, gick den långa korridoren bort till omklädningsrummet, tryckte in koden och ställde mig framför den skåpet det satt en bit kirurgtejp på. På kirurgtejpen står mitt namn med svart bläck.
Tanken slår mig att det är sista gången jag öppnar detta skåp. Lite vedmod kommer över mig.
I skåpet ser det ut som vanligt. Stökigt!
Jag plockar upp plastpåsen som ligger inklämd i ett hörn. I den lägger jag ner mitt hårspray och borste (som jag använt vid stressiga mornar), de två skyltar det står: Jenny Leg. sjuksköterska på åker ner i kassen. Jag håller i dom en stund. Min identitet ute på fältet.
Min slitna pennhållare som knappt håller ihop. Svart, röd, blå bläck, en blyerts och saxen som alltid är borta. Många gånger har jag kommit på mig själv med att försöka stoppa ner pennor i bröstfickan som inte finns när jag kommi hem.
Jag funderar på om jag ska behålla alla lathundar i små format jag samlat på mig hos alla avdelningar. Även fast jag misstänker att de lär ändras och bli bättre (ständigt utvecklande sjukhusrutiner är det ju) får dom till slut också en plats i påsen. Varför vet jag inte. I fall att tänker jag nog.
Nu är det nästan tomt i skåpet. Kvar står mina skor.
Dom skorna har inte haft det lätt. Många mil har det blivit genom korridorerna, de har fått stå ut med att klafsa omkring i nästan alla kroppsvätskor en människa har och duschats av med sprit mellan varven.
Tack för att stått ut med mina varma, pulserande fötter och skonat mina ben tänker jag innan dom åker i soporna.
Jag stänger det tomma skåpet och drar bort lappen med mitt namn på.
När jag stänger dörren till skåp stänger jag också en dörr inuti mig själv.
Någon gång i framtiden kanske jag öppnar den igen.
Ut från sjukhuset promenerar en sjuksköterska som har stängt en dörr och öppnat en annan.
Det känns lite sorgligt.
Jag tänker på mina kolleger, så många härliga människor jag har träffat och fått uppleva.
När jag tänker på er blir jag glad och varm.
Tack för alla okontrollerade skratt och förståelse för de små knyt i hjärtat som kommer när man jobbar med sjuka människor.
Ni är bra!

Ha  en trevlig söndag!