En spåkula tack!

Igår fick mannen vara hemma för vård av barn.
Han hade dammsugit fyra gånger när jag kom hem på kvällen och bad om att få slänga sig i soffan. Det fick han för jag hade energi i kroppen som räckte för två personer.
Mannen är mycket trött och somnar ofta före mig på kvällarna. Trodde knappt att det var möjligt men nu har det visat sig att även detta energiknippe är mänsklig.
Min andra förkylning på tre veckor är på väg bort och det firades genom att lillprinsen la en spya i sin säng vid sextiden imorse.
Han hostar på ett eller annat vis någon gång per minut och har exakt samma symtom som jag har uppvisat senaste veckan.

För ett par-tre veckor sedan blev jag faster för första gången. Och min bror blev pappa. I samma veva fick ett par nära kompisar till  oss sitt andra barn.
Många grattis till er och kramar.
Nu sitter jag här och tänker på de olika känslorna som kommer med barnantalet.
För mig innebar första barnet en bergochdalbana utan dess like.
Att få sin mammaroll är stort speciellt när man får tre mjölkstockningar efter varandra och ens älskade barn får kolik och skriker hela nättern.
Jag minns speciellt en natt när mitt ena bröst var som ett ömmande, spänt bowlingklot. Jag stog i duschen med den hemska febern som sällskap och mannnen bar omkring på en skrikande storprinsessa (som på den tiden var väldigt liten).
Jag bölade där i duschen sen kräktes jag lite och bölade igen.
Man är ju också väldigt duktig på att ge sig själv dåligt samvete och böla lite över det med. Att man inte kan ta hand om sitt barn och världen håller på att gå under och ingen annan har det så här hemskt och jag gör inte rätt och amningen fungerar inte och alla ska ge råd som man vet inte fungerar och man blöder och man kan inte sitta normalt för ens bebbe vägde fyra kilo och ska magen verkligen se ut så här och kännas så här otäck och tack för alla fina barnkläder och nej dop har vi inte funderat på än och...
Allt va så nytt...
När nummer två kom och storprinsessan (som hade blivit ett och ett halvt nu) kom och hämtade mig och mellanprinsessan på BB ser jag en liten, liten tjej som lullar fram och bär på en nalle. Hon som varit min lilla tjej hade blivit så stor nu men ändå fortfarande så liten. Hennes små ben pinnade på för hon ville till sin mamma och titta på nya lillasyster. Tårarna rann på mina kinder. Min stora lilla tjej...
Hon va så stolt och skulle hålla.
Efter tio minuter hemma tyckte hon att lillasyster skulle åka hem. Nu räckte det...
Nummer tres förlossning va den värsta av de alla. Jag hade förväntat mig tvärtom men va beredd på att lämna walk over utan problem.
Jag bölade och sa att det är inte som det brukar.
"Det är det aldrig med den tredje!" sa barnmorskan glatt.
När jag var öppen nio cm sa jag:
"Jag skiter i att jag inte är helt öppen. Nu krystar jag ut den här ungen innan jag går av på mitten!"
Barnmorskan sa ingenting.
Lillprinsen kom ut med näsan upp i stället för ner. Det förklarade min hemska upplevelse. Jag hade ont i ryggen ett halvår efter. Det andra gick som en dans. Lillprinsen han bara hänger med.

Tänk om man bara kunde få en spåkula att titta in i när man går igenom jobbiga saker i ens liv. Där man kunde se att att om nio år går din storprinsessa i skolan och sover hela nätterna. Hon har många glada (och bråkiga) stunder med sin lillasyster och jag behöver aldrig mer föda barn!

Ha en bra dag!