Sjukstugan utan lappar

Lillprinsen sover. Han är sjuk.
Igår fick han över 39 i feber och familjen stuvade in sig i bilen för ett blodprov och en undersökning på Ryhov.
Lillprinsen har en autoimmun sjukdom som gör att hans immunförsvar inte fungerar. Han har för lite antal neutrofila (vita blodkroppar) vilket gör att vi de senaste två åren har varit inneliggande på barnavdelningen med diverse antibiotikabehandlingar ett flertal gånger.
För ett halvår sedan började vi med ett läkemedel som stimulerar bildningen av de vita blodkropparna. Igår va det första gången vi fick åka hem från akuten istället för upp till våning sex. Det kändes jätteskönt men samtidigt lite nervöst...
Vi måste höra av oss om han blir sämre säger dom.
Ansvaret lägger sig som en liten klump i magen. Helst vill jag ringa varje timme och berätta om min lilla sjukling. Att han bara ligger där i sängen och ynkligt säger att han är sjuk. Att han hostar och har ont i sitt öga.
När lillprinsen blir sjuk kommer alltid samma fråga från mina prinsessor.
"Kan han dö mamma?"
Jag blir några grader kallare i mitt hjärta. Kanske för att frågan är så naken och skrämmande.
Läkarna säger att vi ska leva som vanligt. Jag har funderat över dom orden många gånger när jag suttit med lillprinsen i famnen snyftande efter otaliga stickförsök i händer och fötter. Så många gånger vi har fått hålla fast våran älskade pojk.
Dörren till rummen vi bott i har varit så stängd den kan bli. Det har suttit en lapp på dörren med texten INFEKTIONKÄNSLIG PATIENT. Allt för att skydda våran skatt.
Det är bra! Sjukvården tar inga risker. Det är bra! Intalar jag mig.
Men det kan också göra mig så fruktansvärt rädd. Det får mig att vakna upp och inse att livet är skört och människan med. Att våran familj är skör. Att pusslet aldrig blir riktigt helt igen om det försvinner en bit...

"Ja, alla kan dö. Lillprinsen får vi ha lite extra koll på och då är det ju tur att det finns sjukhus som kan hjälpa oss med det." Förklarar jag för prinsessorna. Dom frågar inget mer. Kanske för att dom förstår att jag inte vet svaret. Ingen vet svaret.
Men nu är han i alla fall hemma i sin egna säng men Pippi Långstrumpfilmen som han älskar och ett glas med sugrör bredvid sig.
Dörren till hans rum är öppet och inga lappar behövs.
Lillprinsen är nöjd!
Kram