Allt är relativt

Mannen har åkt men konstigt nog känns det inget konstigt med det.
Lillprinsen har ropat pappa till alla flygplan och helikoptrar han sett och prinsessorna har frågat om exakt tidpunkt för farvälet.
Avsked är mer eller mindre jobbiga.
Att skiljas från människor är som att plocka bort en bit från en själv. Även om det bara är i fyra dagar så försvinner han ju från mig och min vardag dom dagarna.
Nu sitter jag här i mitt kök rakt upp och ner med ett litet hål i hjärtat.
Allt har jag förberett. Jag har tankat bilen (det går ju inte när mannen inte är hemma?!), tvättat upp nästan all tvätt (ifall tvättmaskinen går sönder lite hastigt och lustigt), handlat mat själv till veckan ut med alla tre barn (detta går ju inte heller att göra utan mannens närvaro?!).

Ja kära nån!
Detta kan ju inte vara annat än nyttigt för oss båda.
Mannnen är lika hemmakär som jag är. Vi har nog aldrig varit ifrån varandra mer än om mannen råkat somna i kompisens soffa efter en blöt afton på krogen.
För två år sen skulle han på utbildning i Ljungby i TVÅ dagar. Han skulle få ligga på hotell och äta gott. Allt skulle betalas av jobbet.
Vem skulle inte gilla det?!
Dagen han åkte var prinsessorna mer hispiga än vanligt så jag tog med dom på en cykelrunda till ICA efter skolan.
Jag kände mig så fruktansvärt ilsken och rastlös och barnen lyssna inte ett dugg utan cyklade hit och dit utan någon koll.
Falsettprat blev det en hel del.
Halvvägs till målet ringde mobilen.
Det var älsklingen. Åh, vad jag saknade honom.
Han lät lugn.
"Gissa vart jag är!" sa han.
"Hur ska jag kunna veta det?" frågar jag lite irriterat.
"På väg hem..." säger han och skrattar sitt alldeles skrattigaste skratt.
Han kunde inte förstå varför han skulle ligga där ensam på hotellet när han kunde vara hemma med sin familj.
Jag skrattade med.
Lycklig över att jag hade en man som valde mig och sina barn före en frukostbuffé och TV:n på hotellrummet eller två nätter ostörd sömn.
Han gick upp i ottan två dagar, körde till Ljungby och sen tillbaka.

Kan ju inte heller låta bli att tänka på alla de mammaor och pappor (mest mammor skulle jag tro) som detta är vardgsmat för. Som har sina män på resande fot för jämnan.
Jag beundrar er!
Vilken styrka ni måste ha byggt upp... och trygghet i er själva...
Jag är rädd för ensamhet.
Den får mig att bli håglös, ledsen och helt initiativlös.
Jag älskar människor!
Med människor runt mig blir jag hel och energirik.

Jag lär inte känna mig speciellt ensam dessa fyra dagar mannen inte är hemma. Det ska jag se till!
Men jag längtar till dagen då mannen kommer hem och jag får känna hans starka, trygga armar runt mig, hans doft och hans närvoro.
Då blir mitt hjärta helt igen.
Kram