Tuuut!

Nyårsafton.
Vi ska fira med söta familjen på berget och en massa andra godingar.
Igår var jag hatad på stan med min sovande lillprins i vagnen. Mellanprinsessan gick i bredd med den och slog i varenda grej som gick att slå i.
Efter tre vagnperioder har jag märkt att folk blir lite vänligare om man stannar till och säger med inlevelse:
-"Oj förlååt! Hur gick det?"
Då kan ingen med att slänga sura blickar mot mig och min framfart.
Ibland kan jag ha vissa problem med att kontrollera min ilska när jag kör bil. Jag kan bli fruktansvärt irriterad och stressad av andra människor som kör bil.
Jag vet att det tjänar ju ingenting till och jag kan inte påverka någonting genom att sitta i min trygga bil och mumla osammanhängande.
När då människan som har väckt min irritation har hittat fram och bak samt gaspedal på sin bil och är på väg att passera mig och min otåliga min. Då händer det att dom sträcker upp sin hand, tittar lite skuldmedvetet och samtidigt mimar ett "Tack".
Som genom trolleri rinner all ilska bort och personen är förlåten för allt!
Mannen brukar säga att jag är naiv.
Mannen är inte lika naiv och förlåtande.
När lillprinsen fortfarande var i amniningsstaidiet skulle jag lyckas med uppdraget att flytta över plutten från vagn till bil utan att väcka detta lilla matmonster. När man sätter in en liten bebis som sover måste man öppna bildörren liiite mer än vanligt. Mannen hade redan klivit in och väntade på startsignal.
Bilen var placerad på ena sidan av en enkelriktad gata och bilarna som passerade körde så sakta och försiktigt förbi. Alla utom en...
När jag nästan var färdig med alla spännen och lealösa armar och ben hör jag hur en bil stannar precis bredvid mig och TUTAR!!!
Lillprinsen spärrar upp ögonen och blir livrädd, jag blir också livrädd men mannen... Han blir arg.
-"Hoppa in!" skriker han till mig och tutbilen åker iväg men hinner inte långt. Trafikljuset framför slår om till rött och mannen hinner ikapp, hoppar ur bilen, går fram till tutbilen och börjar knacka på rutan.
Den är en farbror och en tant som sitter i. Tanten ser livrädd ut för mannen och vill att farbrorn ska åka men det kan dom ju inte. Farbrorn drar ner rutan en liten bit och mannen får utlopp för sin ilska. Det blir bara ett par tre meningar sen slår trafikljuset om till grönt och räddar det äldre paret.
Hade detta varit ett par runt arton hade jag nog haft mer förståelse för deras okunskap och brist på empati. Men när en farbror som skaffat erfarenhet ett helt liv...
Sen kan jag ju inte låta bli att tänka:
Dom hade säkert bråttom till något. Kanske farbrorn hade en bror som var mycket var dålig på sjukhuset. Eller ett barnbarn som behövde deras hjälp...
Men att väcka en liten oskyldig bebis som sover, finns det någon bortförklaringar mot detta?
"Han är inte klok!" var mannens förklaring.
Den här gången var jag tyst.
För jag vet att farbrorn inte kommer göra om det.

Gott nytt år!